Roderick

Lena beskriver några politiker i hennes bok. Dessa verkar vara ett exempel på någon slags grund för hur boken är utformad. Någonstans bland världens lyckligaste folk så måste det ju ändå finnas en kontroll.källa. Vilka är det annars som styr dessa människor? Vi har ett fantastiskt behov av att ständigt se kritiskt på oss själva och gå till botten med vad som är felet. Det kan dock vara svårt, och än har Lena inte riktigt hittat det abstrakta svaret.

 

Biblen är ett praktexempel på en källa som ska kunna leda till riktig lycka. Den läses av många, och framför allt så är det en ordentlig fingervisning på hur man ska leva för en stor mängd religiösa. Det finns även dom som helt har valt bort ett (till exempel) kristet liv. Dessa två indelade grupper har skilda åsikter på en ståndpunkt. Det är självklart. Men det finns även många jesus-fantaster som har helt olika syn på gud, fast dessa grundar sina tankar från exakt samma källa. Tolkning av inspirationskällor, ledare, filmer och musik sker helt olika vid olika individers sinnen. Som författaren själv skriver i boken skulle man, om man tog Bibeln på största bokstavliga allvar, inte få bära kläder av olika trådar. Jag tror att tolkning har en stor betydelse för hur vi ser på politik idag. I vissa fall gör partimedlemmar det till och med oklart och sluddrigt vad dem egentligen tycker. Detta för att vi själva endast ska höra det vi vill höra. 

 

En snabb instickare kan behövas då och då under läsperioden av en bok. I detta fall handar det om en miljöbeskrivning som för mig fastnade ganska så direkt. Beskrivningen handler egentligen inte bara om miljö, men också en känsla, en vision. 
Vi ser väldigt olika även i vår omgivning, och vad som är guld för den ene kan vara strunt för den andre. På sid 185 befinner sig Lena på ett tvätteri i stan som använder sig av en lokal likt de man ser i amerikanska filmer och serier. Där man sitter väntandes och bara tänker på saker som är utanför det stressiga livet bakom ingången. Uppfattningen jag får av denna beskrivning är egentligen obeskrivlig men boken innehåller ett snyggt försök som tar mig väldigt nära den känslan. 

 

Som jag nämnde tidigare, är människor väldigt oense i sina olika positioner. Det finns nog inte någon som kan säga sig ha sån respekt för någon annan grupp, att denne inte ens lägger märke till deras beteende. Vi har åsikter och det är bra enligt mig.
Men vi säger att en värld skapas där alla är som du. Vad skulle hända? Boken svarar att männsikor bråkar. Lika som olika. Jag har precis samma uppfattning om människor och det är nog just det som skapar alla tryckta stämningar, omval och världskrig vi har idag. Men vi får heller inte glömma att bråken någonstans leder till någonting gott. Kanske har vi en sammanhållning som aldrig skulle fungerat om vi innan inte hade haft just ett sådant argument. Man brukar väl säga att kärlek alltid börjar med bråk?

 

Under hela bokens gång finns ett uttryck som ständigt flyter omring i den främlingsfientliga luften. Ett "Vi och dem tänk". Det är ju ett tema som återkommer hela tiden, vilket är väldigt passande för bokens handling som förklarar begreppet väldigt tydligt. "Vi och dem" finns hos alla och det är väl idag helt normalt? Vi tävlar med varandra, jämför med varandra och umgås med varandra. Men det är först när man följer detta till grunden som det uppstår ett problem. Likt att man kanske inte ska doppa näsan i vaske bara för att man är nyfiken på vad någon sa.
Jag citerar från boken när Lena är påväg hem med bussen; Människor behöver människor.